German 1879-1940 Paul Klee Gallery was a Swiss painter of German nationality. His highly individual style was influenced by many different art trends, including expressionism, cubism, and surrealism. He was a student of orientalism. Klee was a natural draftsman who experimented with and eventually mastered color theory, and wrote extensively about it. His works reflect his dry humor and his sometimes child-like perspective, his personal moods and beliefs, and his musicality. He and his friend, the Russian painter Wassily Kandinsky, were also famous for teaching at the Bauhaus school of art and architecture.  Related Paintings of Paul Klee :. | Twittering Machine | Villa (mk09) | Botanical Theater | O die Geruchte | Oriental Feast |
Related Artists:
POORTER, Willem de
Dutch Baroque Era Painter, 1608-ca.1648 Dutch painter. His father, Pieter, came from Flanders to Haarlem, where in 1631 works by Willem were recorded for the first time. In 1634 Willem was registered in Haarlem as a master painter, and in 1635 Pieter Casteleijn was named as his pupil. As late as 1643 Pieter Abrams Poorter and Claes Coenraets began their studies with him in Haarlem. Willem is mentioned for the last time in the archives of the Haarlem Guild of St Luke in 1645, the year he left for Wijk bij Heusden. He supposedly studied under Rembrandt, together with his fellow townsman Jacob de Wet. There is no documentation to support this assumption, but a number of de Poorter's small-scale biblical and history paintings bear such a striking likeness to Rembrandt's biblical compositions of c. 1630 that the two hands are often confused. Rembrandt's Presentation in the Temple (1631; The Hague, Mauritshuis; see REMBRANDT VAN RIJN) was copied (Dresden, Gemeldegal. Alte Meister) by de Poorter, who also painted his own version (Kassel, Schloss Wilhelmsh?he). The lighting in de Poorter's Entombment (Guernsey, D. Cevat priv..) was also apparently inspired by Rembrandt's example. Since de Poorter's paintings were first reported in Haarlem in 1631, the year that Rembrandt moved from Leiden to Amsterdam, it seems likely that de Poorter received his training in the Leiden workshop, where Gerrit Dou had also been working since 1628.
alexis wetterbergh
wetterberghs malning bar professor sandbergs godkannande paskrift, men eftersom maleri inte forekom pa konstakademiens schema fore 1856
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.